När gamla Anna behövde hjälp

Anna har alltid varit som en frisk fläkt där hon dragit fram. Eftersom hon inte hade egen nära familj har hon sett glädje med att ha många vänner. Det har aldrig suttit långt inne om någon behövt hjälp av något slag. Grannarnas barn har alltid varit välkomna. Att hjälpa gamla i grannskapet med olika göromål eller skjutsa till vårdvcentralen, handla eller bara prata bort en stund för att skingra vardagens tristess har Anna alltid gjort med glatt humör. Nu har Anna blivit gammal själv och klarar inte allt i sin vardag lika bra som hon gjort tidigare. Hennes gamla vänner är borta sedan länge och grannarnas barn har vuxit upp och många har flyttat. Det är många små torp i omgivningen som står tomma eller har blivit sommarnöjen. Det har blivit ganska ensamt för Anna. Det händer så mycket konstigt i världen så Anna har blivit lite skygg. Hon släpper inte gärna främmande människor för nära.

Anna har förstått att hon behöver ta hjälp av kommunen. Det är något som bär henne emot. Det känns främmande att behöva be om socialhjälp. Men nu är det inte mycket att välja på. Anna har svårt att gå och minnet börjar bli svagare. I går stod potatisvattnet på spisen och kokade torrt. Anna orkar inte hämta tidningen varje dag. Det är tvåhundra meter till brevlådan. Laga mat och hålla hemmet skinande rent går inte så bra längre. Anna tog mod till sig och ringde kommunen. Det bestämdes en dag för hembesök. Anna fick löfte om hjälp med att få städat och att handla och det kanske skulle bli en rollator och ett larm också.  - För visst vill Du bo kvar i Ditt hus när Du får den här hjälpen? Jo, det ville Anna. Inte orkar jag väl att flytta när jag knappt kan reda mig själv, tänkte Anna. Det går en tid och nu tycker Anna att det är svårt med matlagningen.

Anna vill komma in på "ålderdomshemmet". Anna ringer till kommunen och ett nytt möte bokas. Nu blir det mer ingående frågor. Det är många kriterier som ska uppfyllas för att få komma in på ett av kommunens boende. Frågor som kan du klä dig och kan du äta själv svarar Anna naturligtvis ja på. Hon är ju uppe och klädd vid besöket och hon har tagit en brödbit till frukost, ( vad hon ätit kom aldrig fram vid samtalet). Kan du tvätta dig och sköta din hygien? På det svarar Anna naturligtvis ja. Det är inte lätt att bekänna för en främmande människa att det är problem med toalettbesök och att duscha. ( Det blir mycket att städa för att det inte ska se för bedrövligt ut när kommunens folk ska komma och städa). Nej, det blev ingen flytt. Anna är så duktig och hon kan ju använda sitt larm om hon behöver få hjälp, men hon kan få hjälp med att bädda sängen, på- och avklädning varje dag samt frukost och kvällsmat framdukat.

Det går ett par år. Anna har rollator, larm, städhjälp, hjälp att handla, hjälp med bäddning, på- och avklädning, frukost och kvällsmat, matlådor som hon värmer i mikron. Nu orkar inte Anna att gå upp varje dag men hon får besök av hemtjänsten. Anna sover för det mesta. En morgon när hemtjänsten kommer ligger Anna död i sin säng. Hon somnade in på kvällen men vaknade inte på morgonen. Anna kom aldrig in på "hemmet". Hon hade det ju så bra hemma. Anna blev 89 år.

Det var aldrig någon som förstod hur rädd Anna var att det skulle komma ovälkomna gäster, att maten inte smakade i ensamheten, att det aldrig fanns någon att tala med att oron var den ständiga gästen. Tänk om Anna, som varit så social i hela sitt verksamma liv, hade kunnat få del av någon som helst social kontakt under sina sista mödosamma år. Anna hade inga anhöriga som kunde hjälpa henne vid kontakt med myndigheter. De som har anhöriga har nästan lika svårt att få hjälp för frågan går alltid till sist till den gamle, vad den vill. Den äldre generationen tycker ofta att det är genant att be kommunen om hjälp. De har ju alltid klarat sig själva förut.