Kerstins Hemsida

FN-dagen 24 oktober –08

För några år sedan blev jag inbjuden till Lekebergsskolan 3-6 och säga några ord som skulle passa när skolan firade FN-dagen.
Då slog mig genast tanken att tala lite om rädslor och skräckupplevelser och hur de kan påverka människor under lång tid.

Ungefär så här blev det.

Min mamma växte upp under 1930 –40 talet i Norge. Det var som Ni vet depression och stor fattigdom i vårt land under 30-talet och den var inte mindre i vårt grannland Norge.
När min mamma skulle börja skolan var hon så liten och klen, vägde c:a 15 kilo, så skolmyndigheten bestämde att hon skulle vänta ett åt till innan hon kunde börja skolan. Det var 7 km till skolan och under vinterhalvåret var det rejält med snö.
När hon sedan började ett år senare gick hon varannan dag i skolan och varannan dag arbetade hon som lillpiga på en stor bondgård.
När mamma gick i femte klass utbröt andra världskriget. Om det varit svårt tidigare blev det naturligtvis inte bättre nu.
Det var en svart dag när magisten talade om att tyskarna landstigit i Norge. Det var i april 1940.
När barnen gick hem från skolan var det kaos. Många män och pojkar blev kallade ut att försvara landet.
Då, på den tiden fanns inte TV och radio fanns bara i vissa hem. Så nyheten kom med bud från olika håll.
I slutet av kriget blev min morfar och en av mina morbröder tillfångatagna och satta i fångläger för vidare transport till Tyskland. Det var i slutet av 1944 och början av 1945. De hade varit med i motståndsrörelsen och hjälpt eftersökta personer att fly över fjället till Sverige. Allt var då upp och ner. Tyskland förlorade i kriget på olika håll så mina släktingar blev aldrig förda till Tyskland, utan freden kom som en räddande ängel för dem. Men det var många av mammas bekanta som miste både en och flera anhöriga under dessa år.
När kriget var slut fanns i princip ingenting kvar av landet. Varor var ransonerade och mycket var sönderbombat.
Då beslöt sig mamma för att resa till sin äldre syster som varit i Sverige under hela kriget. Men mamma hade inga pengar. En månadslön på det café där hon arbetade var 30:-/månad och en biljett kostade 45:-.
Då bad hon sin far följa henne över fjället till Sverige. Han hade färdats den vägen många gånger under krigsåren. Han ställde upp. De packade ryggsäckar, spände på sig skidorna och tog samma väg över fjället som flyktingarna tagit under morfars ledning. Efter c:a 13 mil på skidor kom de fram till Östersund. Där sålde mamma skidorna, köpte en cykel och varvade nattåg med cykelturer tills hon kom till Fjugestatrakten där hennes syster bodde.
Hon trivdes tydligen för hon blev kvar och bildade familj.
I början av 1960-talet skulle I3, regementet i Örebro, ha en stor militärövning ute i Edsberg där vi bodde. De hade fått lov av pappa att slå upp sitt kök på vår ladugårdsbacke. Vi barn tyckte det skulle bli jättespännande.
Den första dagen när de skulle komma minns jag speciellt. Mamma och jag var i köket och plockade fram frukost då köksgolvet började vibrera jättemycket, det bara dallrade. Mamma gick till fönstret för att se vad som stod på. Plötsligt skrek hon rakt ut KRIGET! Utanför köksfönstret stod en pansarvagn och mamma kopplade först ihop det men hennes fruktansvärda upplevelser under sin uppväxt med kriget i Norge. Det tog några sekunder innan hon kom på att det inte var det otäcka kriget. Men hennes rädsla och skräckupplevelser fanns kvar någonstans fastän det gått nästan 20 år sedan kriget slutade. En sådan upplevelse och rädsla som ett krig medför kommer man aldrig helt ifrån. Tyvärr är det massor med människor som har liknande barndomsminnen som min mamma hade. Varje dag lever massor med barn i en sådan vardag.
Det var efter andra världskriget 24 oktober 1945 som FN bildades. Dess främsta uppgift är att upprätthålla fred och internationell säkerhet. Det har Ni säkert pratat om i skolan.
I Sverige har vi inte haft krig på c:a 200 år. Hos oss är det andra rädslor det handlar om. Det kan t.ex. vara en familj som tvingas flytta inom landet för arbetets skull. Då blir det stora förändringar inte minst för barnen som får lämna sina kompisar, byta skola och lärare. Om de inte får ett varmt välkomnande på den nya skolan kan det få tråkiga följder.
Det är nu vi alla på skolan kan vara små ”FN-soldater” och hjälpa den nya kamraten till rätta. Det är väl ingen som vill att någon annan ska känna rädsla för att gå till skolan. Inte bli utstött för att den har en annan dialekt, en annan klädstil eller hudfärg. Alla är lika mycket värda och alla har rätt att vara olika.
Den som blev mobbad i skolan kanske känner rädsla genom livet när de blir påminda i olika sammanhang om den tiden. Precis som min mamma blev när I3 hade sin militärövning. Det spelar ingen roll hur stora eller små rädslorna är, kan vi förhindra dem ska vi göra det. Det hoppas jag att vi kan vara överens om.
En bra regel att tänka på är: var mot andra som Du vill att andra ska vara mot Dig, då kommer Du alltid att vara en bra kompis.

Det var ljudlöst när jag berättade, alla lyssnade och när jag slutat kom flera av barnen fram till mig och frågade om det verkligen var sant (ja, det var sant). De tyckte att det var så spännande och ville höra mer.
Än i dag kommer elever som hörde min berättelse och säger: jag kommer ihåg när du var med på FN-dagen i skolan, va bra det va.
Det märks hur viktigt det är att berätta för barn från verkligheten. Förståelsen för andra människors beteenden kan få en annan tollerans. Samtidigt är det väldigt roligt och stimulerande att tala med barn.